Termisk chockbeständighet, även känd som termisk chockbeständighet, är allmänt känd som termisk stabilitet. Det hänvisar till förmågan hos isolatormaterial och färdiga produkter att motstå allvarliga temperaturförändringar utan att orsaka skada eller förstörelse. När isolatormaterial och deras produkter genomgår interna temperaturgradienter orsakade av drastiska temperaturförändringar, uppstår termisk stress inuti materialet på grund av att krympning eller expansion hindras. När den termiska spänningen överskrider hållfasthetsgränsen för materialet uppstår sprickbildning, skador och minskning av mekanisk hållfasthet.
Isolatorns termisk chockbeständighetstest
Påverkande faktorer
Den huvudsakliga faktorn som påverkar isolatorernas värmechockbeständighet är isolatorns materialegenskaper, såsom materialets värmeutvidgningskoefficient, värmeledningsförmåga, elasticitetsmodul, materialets inneboende hållfasthet, brottseghet, etc.
Generellt sett gäller att ju mindre termisk expansionskoefficient, desto mindre volymförändring av materialet på grund av temperaturförändringar, motsvarande mindre temperaturpåkänning, och desto bättre motståndskraft mot termisk chock; ju större värmeledningsförmåga, desto mindre temperaturskillnad inuti materialet, och desto mindre temperaturskillnad orsakad av temperaturskillnaden. Ju mindre spänningsskillnaden är, desto bättre motståndskraft mot värmechock; ju högre materialets inneboende hållfasthet, desto större hållfasthet kan det motstå termisk stress utan att skadas, och desto bättre motståndskraft mot termisk stöt; ju större elasticitetsmodulen är, desto mindre elasticitet och desto större elasticitetsdeformation av materialet. Den är för liten för att lindra och släppa termisk stress, vilket är skadligt för värmechockbeständigheten.
Sätt att förbättra motståndskraften mot värmechock
Värmechockbeständigheten hos ett isolatormaterial är ett heltäckande uttryck för dess mekaniska och termiska egenskaper. Därför är vissa termiska och mekaniska parametrar, såsom linjär expansionskoefficient, värmeledningsförmåga, elasticitetsmodul och brottenergi, de viktigaste faktorerna som påverkar isolatorernas värmechockbeständighet. parameter. Åtgärder för att förbättra motståndskraften mot termisk chockbrott hos isolatormaterial baseras huvudsakligen på inverkan av olika prestandaparametrar som är involverade i termisk chockbrottmotståndsfaktor på termisk stabilitet.
(1) Öka materialhållfastheten σ, minska elasticitetsmodulen E och öka σ/E. Detta gör att materialet blir mer flexibelt och kan absorbera mer elastisk töjningsenergi utan att spricka, vilket förbättrar den termiska stabiliteten. Termisk stress är en mervärdesfunktion av elasticitetsmodulen. Generellt ökar elasticitetsmodulen med ökningen av atomvalensen och minskningen av atomradien. Att välja lämpliga kemiska komponenter är därför ett sätt att kontrollera materialens elasticitetsmodul.
(2) Minska materialets linjära expansionskoefficient. Den linjära expansionen av fasta material orsakas av termiska vibrationer av atomer. Jämviktsavståndet i kristallen bestäms av den potentiella energin mellan atomerna. När temperaturen ökar intensifieras atomernas vibrationer, och motsvarande expansion av atomavståndet visar makroskopisk linjär expansion. Material med liten kommer att producera liten termisk spänning under samma temperaturskillnad.
(3) Öka materialets värmeledningsförmåga λ. Material med stor λ överför värme snabbt, vilket kan lindra och balansera den stora temperaturskillnaden mellan insidan och utsidan av materialet och därigenom minska ackumuleringen av kortvarig termisk stress. Material med god värmechock bör i allmänhet ha hög värmeledningsförmåga.
E-post: intl@gao-neng.com;
WeChat: 13868121671
ISO9001+ISO14001+ISO45001 Tillverkare har bara fokuserat på ett område i 20 år.